Så startade Medmänniskor

Den 17 april 2018 var starten för Medmänniskor. Reza Madadi satt hemma i sin lägenhet och som många andra följde han terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Många skadades, flera dog och skräcken spred sig bland stockholmare.

– Jag blev så illa berörd och ville göra något och jag gjorde det allra enklaste. Jag bredde mackor och bryggde kaffe och tog mig ut på stan. Många var i chock och att det just då, mitt i kaoset, fanns en vänlig men enkel handling och som uppskattades så mycket, ja, det påverkade mig starkt, berättar Reza.

Den upplevelsen gjorde att Reza fortsatte bre mackor, brygga kaffe och ge sig ut på stan under kvällarna.

– Jag fick så mycket energi av alla möten och det kändes underbart att få göra något. Jag upptäckte så många människor som saknar allt. De sover på gatan och samhället har glömt dem.

Reza och Ali

Kompisar anslöt och kom och gick och Reza löste det mesta från dag till dag, sju dagar i veckan. Efter drygt ett år hittade Reza och Ali varandra.

– Vi har en gemensam vän och jag trodde att Ali, precis som många av mina vänner, skulle tröttna efter ett tag, men det gjorde han inte.

Rezas glöd och Alis struktur gjorde att Medmänniskor tog form.

– Vi gjorde fortfarande mackor hemma. Men sen tänkte vi att vi måste kunna göra mer och vi kontaktade restauranger för att få en bättre kontinuitet, säger Ali Yenidogan.

Torsdag, fredag, lördag

Det fanns flera organisationer som delade ut mat och kläder på Centralstationen i Stockholm men torsdag, fredag och lördag var dagar då ingen kom. De blev Medmänniskors dagar.

Idag har Medmänniskor en trupp på drygt 30 personer och turas om att vara på plats under sena kvällar.

Just den här kvällen närmar sig klockan 23 när Ali, Fethullah, Sinan, Adan, Linda och några flera rullar in en vagn med matlådor genom övre ingången.

Nylagad mat

Det är restaurang Kouzina som står för maten. Det är drygt 130 portioner av nylagad biff, kyckling och stekt potatis. Alla matlådor är omsorgsfullt packade i stora frigolitlådor för att hålla värmen. Redan i entrén möts gruppen av dem som har väntat.

– Vad är det för mat? Har ni kaffe? Har ni jackor? Finns det strumpor?

Ali och övriga i Medmänniskor, hejar och delar ut mat. Jackor och skor provas. Det är kläder som har samlats in av Medmänniskor och deras vänner och som nu blir till nytta i kylan.

Alla kan göra något

– Det här är en del av samhället som inte alla känner till. Jag lärde mig mycket under de första åren då vi sökte upp personer utomhus och även såg deras omsorg om varandra. En del tackade nej till mat och bad oss gå till andra som var hungrigare, berättar Ali.

Vagnen och truppen tar sig ned till bottenplan av Centralstationen. Där sitter det personer på alla bänkar. Få av dem väntar på ett tåg. De flesta hoppas på en natt med några timmars sömn.

Alla i Medmänniskor delar samma grundvärderingar. Att alla kan göra något och en enkel handling visar att det finns någon som bryr sig. Ett mål mat förändrar inte livet, men det kan innebära en natt med mindre hunger.

Glädjen att hjälpa

– Jag får ofta frågan varför gör du det här? Vad tjänar du på det här? Och svaret är att jag tjänar inga pengar. Det jag får tillbaka är glädjen över att jag kunnat hjälpa en medmänniska som just ikväll behövde något som jag kunde ge. Det är värt mer än alla pengar, säger Reza.

Reza är glad för hur Medmänniskor är organiserat idag, men hoppas på mer.

– Min dröm är en egen lokal i närheten av Centralstationen. Då skulle våra händer räcka ännu längre. Vi skulle göra kaffe på plats, våra vagnar skulle kunna stå där och får vi dricka eller mat blir över en kväll kan vi förvara det, säger Reza.

Handlingar bygger empati

Frigolitlådorna börjar gapa tomma. Det är bara några få matlådor kvar. Några dröjer sig kvar och hoppas på en extra portion.

– Jag vill fortsätta med det här så länge jag kan. Det är mina handlingar som sätter ord på den jag är och jag vill tro att handlingar bygger empati. Och empati är något som vi alla behöver, säger Ali.

Truppen vänder som om, säger hej då, tack för idag. Imorgon är det fredag. Någon gång efter 22 är Medmänniskor på plats igen.

Text: Lisa Nore